Bergsgårdens station och järnvägen
Järnvägen mellan Falun och Rättvik började byggas den 29 september 1887 och var en del i den stora expansionen av Sveriges järnvägsnät under den andra halvan av 1800-talet. De första järnvägarna för lokdrift invigdes år 1856, men sedan gick utvecklingen snabbt. Redan 1859 blev Gävle-Dala järnväg färdigställd och mot slutet av 1880-talet var det alltså Bergsgårdens tur. Arbetet med Falu-Rättviksbanan lades ut på anbud, där den senaste dagen att inkomma med anbud var 18 november 1886, för ett arbete som skulle starta senast 1 juli 1888. I entreprenaden skulle ingå: Planeringsarbete för bana och bangårdar, bergsprängning, röjning, matjordsbeklädnad samt stensättning av slänter (där sådant behövdes), broar, trummor och diken, skenläggning, ballastning, stoppning och justering av banan, stationsplaner, vägövergångar samt anläggning av större och mindre vägar, uppförande av sju stationshus inklusive godsmagasin, ekonomihus, avträden, lastkajer, personplattformar, källare och brunnar, vattenstationer i Sågmyra och Rättvik, lokomotivstall samt banvaktsstugor med uthus, källare och brunnar. Det lägsta – och därmed vinnande – anbudet var 850.000 kr. Finansieringen verkar emellertid inte varit riktigt klar, i Dalpilen från den 13 maj 1887 står att läsa att man måndagen före nåtts av den glädjande och överraskande nyheten per telegram från Stockholm att kungliga majestätet beviljat det begärda statslånet på 850.000 kr. Det sista ekonomiska hindret för byggandet av Falu-Rättviksbanan var nu övervunnet och redan i september 1887 kunde arbetet påbörjas.
I Tidning för Falu län och stad den 24 november 1888 kan vi läsa att arbetet bedrives “med full fart” av en arbetsstyrka på 670 man och att: “ Railsläggningen har hunnit till Bergsgården 9 km från Falun, och hoppas man med den till jul vara framme vid Grycksbo bruk (12 km från Falun).” Arbetet med terasseringar är dock svårare än man hade räknat med, både på grund av den kuperade terrängen och på grund att banan till stora delar byggdes genom i princip väglöst land. Artikeln beskriver också att Falu-Rättvikbanans första ångsåg planeras att förläggas vid Bergsgården. Bygget med stationshuset i Bergsgården påbörjades vintern 1887-88, med framforsling av grundsten och grundläggning. Tidning för Falu län och stad skriver i november 1888 att: “Vid Bergsgården är bron över vattendraget derstädes sedan länge färdig, och till de blivande byggnaderna vid Bergsgårdens station med dess utomordentligt vackra läge vid Gryckens strand är grunden lagd samt arbetet med stationshusets uppförande påbörjat. Den blir liksom övriga stationer utefter sträckan av trä.” Järnvägens sträckning utefter Gryckens östra strand beskrivs i samma artikel som en av de vackraste banan kan uppvisa.
Arbetet med både järnväg och stationsbyggen fortskrider alltså och sträckningen genom Bergsgården imponerar på Tidningen Falu läns och stads journalist, men alla är inte lika nöjda med nymodigheten järnväg. Ett fyrtiotal markägare har varit tvungna att avstå mark för Falun-Rättviksbanan, med de flesta har uppgörelser om ersättning kunnat träffas utan större problem. Vid Falu norra domsagas vårting 1889 har dock markägare med vika uppgörelser inte kunnat träffas möjlighet att inställa sig i rätten för att framställa påståenden om ersättning för skada och olägenheter. Ett flertal markägare kommer till rätten och bland de märkligare ersättningsanspråken kommer ett från Bergsgården. Anders Hemström, som äger mark på båda sidor om järnvägen, “fodrade 25 kr årligen eller i ett för allt 500 kr för den “aktning”, som han måste bära för järnvägen”. Hemström menade alltså att han drabbats av olägenhet för att han måste akta sig för tågen då han skulle passera över järnvägen för att nå sina ägor på andra sidan.
I november 1889 var sträckan Falun – Sågmyra klar för trafik. Järnvägsinvigningen beskrivs i Tidning för Falu län och stad den femte november 1889:
Styrelsen för Falun-Rättvik-Mora järnvägsbolag hade till i söndags inbjudit landshövding Treffenberg, Falu stads borgmästare och fullmäktige, tjänstgörande ordföranden hos Gävle stadsfullmäktige, överstelöjtnant Reutersköld, Gefle-Dala järnvägs direktion, högre tjänstemän och ingenjörer hos Gefle-Dala samt Falun-Rättvik-Mora järnvägar, trafikchefen vid Upsala-Gefle banan, Jacobsson, jämte en del andra personer till en utfärd från Falun till Sågmyra för att bese den nya bandelen.
Vid den utsatta avgångstiden kl. 1 middagen, hade de inbjudna till ett antal mellan 50 och 60 samlats vid järnvägsstationen (södra), därifrån bantåget, som utgjordes av tre personvagnar, på angiven tid avgick. […] Under fortsättningen av färden gjordes ett kort uppehåll vid Bergsgårdens station. Läget är, såsom vi vid flera tillfällen framhållit, särdeles vackert med utsikt över sjön Grycken och de i väster uppstigande bergen.
Den 12 november 1889 öppnade sträckan Falun-Sågmyra för allmän trafik och den 12 augusti 1890 var hela sträckan till Rättvik klar. Bergsgårdens stationshus låg 8840 meter från Falu C och 131,58 meter över havet. Stationshuset innehöll en gemensam väntsal för andra och tredje klass, damrum, expeditionsrum och resegodsrum samt två lägenheter för stationens personal. Stationsmästaren med familj bodde i två rum och kök, medan den extra banvakten med familj hade ett rum och kök på vinden till sitt förfogande. Den första stationsmästaren Erik Gustav Eriksson (f. 1860) tillträdde sin post den första november 1889 och flyttade då in i lägenheten på Bergsgårdens station tillsammans med frun Kristina Larsdotter (f. 1863) och barnen Walborg (f. 1884), Gustaf Walfrid (f. 1885) och Anna Viola (f. 1887). Ganska precis ett år efter inflytten föddes parets fjärde barn, Erik Kristian. Samtidigt med stationsmästaren tillträdde också banvakten Anders Gustav Öström (f. 1856), som flyttade till Bergsgården tillsammans med frun Anna Josefina Åberg (f. 1859) och barnen Joel (f. 1881), Anna Linnéa (f. 1885) och Erik (f. 1886). Familjen Eriksson-Larsdotter flyttade till Bergsgården från Gävle och familjen Öström-Åberg från Västerfärnebo. Det var inte ovanligt att järnvägsarbetare flyttade ofta, vilket också illustrerar av att två av barnen Öström är födda i Möklinta och ett i Västerfärnebo. Familjen Öström-Åberg blir inte heller långvariga i Bergsgården, efter bara ett halvår flyttar man vidare till Gävle. Nästa banvakt, Anders Lundberg, stannar även han en kortare period, strax över året. Han efterträds av ytterligare en Anders, Anders Blomquist som tjänstgör som banvakt 1891 till 1904. Tjänsten är sedan vakant fram till 1907. Det är ju inte utan att man undrar lite över stationsmästare Erik Gustav Erikssons kvaliteter som överordnad och kollega.
Erik Gustav Eriksson blir kvar som stationsmästare fram till 1908 och under perioden i Bergsgården föds ytterligare två barn, Folke Alexander (f. 1897) och Karin Dagmar (f. 1902). Eriksson efterträds av Carl Erik Hedlund, som får titeln stationsföreståndare och arbetare i Bergsgården 1909-1913. Hedlund hade vid sidan av stationsföreståndarskapet mindre odlingar: i en trädgård på 0,1 ha odlades köks- och blomsterväxter och dessutom odlade han potatis på en ungefär lika stor areal och kunde år 1912 skörda nästan 1,5 ton potatis. Han hade dessutom sex bisamhällen. Näste man på posten som stationsföreståndare är Adolf Leonard Wallberg som arbetar vid Bergsgårdens station 1914-1917.
I juni 1917 övertogs stationsföreståndarskapet av Alfred Ahlin som arbetade i Bergsgården i fem år och siste man på posten blev Johan Gustav Mahrström, som måste trivts bra med arbetet vid Bergsgårdens station och kom att stanna i hela femton år. Tågklareringen (alltså övervakningen av tidtabellen och tågordningen) i Bergsgården togs bort 1937 och därefter drogs tjänsten som stationsföreståndare in.
Banvaktstjänsten tillsattes efter drygt tre års vakans igen i november 1907, med Anders Johan Johansson, som närmast kom från ett arbete som banarbetare i Ovansjö. Han arbetade i Bergsgården fram till 1922, då han flyttade till Östanfors för en ny banvaktstjänst. Nästa banvakt var Adolf Wiklund som med frun Edit Wiklund och tre barn flyttade från banvaktsstugan i Björnhålan till den lilla enrumslägenheten på Bergsgårdens station. Han hade sällskap av ytterligare en banvakt, Einar Sjöberg, som tillträdde sin tjänst i januari 1924.
Järnvägen Falun-Rättvik användes till en början huvudsakligen för frakt av malm, kol, trävaror och kalk, även om persontrafiken också fyllde en viktigt funktion i att knyta samman området. År 1891 sändes från Bergsgårdens station i medeltal tio till femton vagnslaster malm, kol och ved varje dag. En journalist i tidningen Dalpilen skriver: “Bergsgårdens station, om vilken vederbörande hyste ganska små förhoppningar, visar sig för närvarande vara en av banans bästa [gällande frakt av malm, kol och ved].” Veden var både ved för uppvärmning och rostved till gruvans malmrostugnar i Falun. Stora Kopparbergs Bergslag annonserade regelbundet efter rostved i Falutidningarna.
Vid sidan av järnvägens viktiga roll för den framväxande industrin så spelade stationerna också en viktig roll i lokalsamhällena. Bergsgårdens station var på många sätt byns samlingspunkt, man tog sig dit för att titta på tågen och det var också till järnvägsstationen posten kom. Poststationen i Bergsgården öppnade 12 november 1889 och sköttes av stationsmästaren/föreståndaren. Från Lindsbergs fattighus kom en av de boende för att hämta posten, med en stor axelväska som låstes på stationen. Poststationen gjorde också att byborna kunde beställa diverse varor för upphämtning på stationen, men stationen hade bredare användning än så. Här kunde man lämna in kött, korv och fläsk för rökning av slaktare Carl Samuel Norman och år 1895 ambulerade en grisauktion längs järnvägssträckan Falun – Orsa med försäljning av 150 skånska grisar. Lite ironiskt kan det tyckas att det var just slaktare Norman som utnyttjade stationen för försäljningssyften, givet att han under Falu norra domsagas vårting 1889 hade högljutt opponerat sig mot allt möjligt gällande järnvägsbygget, vilket slutade med att han blev utslängd ur rättssalen.
Posthanteringen vid Bergsgårdens station sköttes från 1937 till upphörandet 1957 av Astrid Sjöberg. Från första oktober 1957 ersattes poststationen av lantbrevbäring och samtidigt uppfördes en plåtstins för persontrafiken. Det sista godståget Falun-Rättvik gick den 29 maj 1965 och den 30 november samma år kördes det sista persontåget. Spåret Grycksbo-Rättvik revs 1966-67. Tågtrafiken till Grycksbo Pappersbruk upphörde 1987. Stationshuset revs hösten 1971.
Banvaktsstugan Björnhålan
Banvaktsstugan nr 22 Björnhålan ligger 7050 meter från Falun och 136,48 meter över havet, nära Bergsgården, men ändå på en plats som var i allra högsta grad otillgänglig innan den nya riksvägens tillkomst. En banvakts bevakningssträcka var typiskt fem kilometer lång och vaktstugor uppfördes således på ungefär detta avstånd från varandra, men bevakningssträckan kunde också anpassas om det fanns särskilda bevakningsobjekt som krävde extra översyn. Björnhålan fick sitt namn under arbetet med järnvägen. Ett sankt område ett hundratal meter väster om stugan skulle fyllas ut, men vid det första försöket steg bottensedimentet upp på båda sidor om järnvägsbanken, samtidigt som den sjönk flera meter. Man försökte också få till stabilitet med hjälp av pålning och risbäddar, men även detta sjönk undan. Till slut återstod bara att forsla ut jord- och stenfyllning till dess att det stannade av sig självt. Schaktmästaren var mycket förvånad över vart allt fyllnadsmaterial tog vägen och gav stället namnet Björnhålan, som sedan togs över av stugan. En livlig beskrivning av bygget med järnvägen vid Björnhålan får vi i Tidning för Falu län och stad, den tionde november 1888:
Vi var just inte värst sent ute. Men tidigare än vi hade “Björn” [ångloket] börjat sin verksamhet för dagen. Med ångan uppe och röken bolmande ur sin skorsten stod han mellan staden och Stennäset och väntade på den sista fyllnaden i ett halvt dussin grusvagnar. Och nu bar det iväg med dem. Under starka phu! phu! phu! skjuter “Björn” dem framför sig över järnvägsbron och försvinner snart i skogen. Efter att ha passerat stigningen och skärningen ovan bron, hämtar han andan ett ögonblick samt fortsätter ånyo sin väg mot Bergsgården till. Ej långt därifrån återfinner vi honom i “Björnhålet” på egendomen Botägt, där han stannat med sin last. Hit hade skenläggningen hunnit i början av denna vecka. Man hade beräknat att på onsdagen nå fram till Bergsgården, men blev tvungen att “stoppa” i “Björnhålet”. Detta ställe har visat sig ganska besvärligt under järnvägens byggande. Till följd av den lösa myrmarken här har banken flere gånger “satt” sig här, och istället för att fortsätta med framförande af syllar och skenor, hade “Björn” för att komma fram vidare, nödjats hitskaffa fyllning för bankens höjande. Och nu var här liv och rörelse. På grusvagnarna, som hastigt och lustigt förpassade innehåller ned på banvallen. Tydligen skulle “Björn” icke behöva göra många turer hit, förrän stället blev trafikabelt.
År 1889 stod banvaktsstugan färdig och den första banvakten, Anders Gustaf Lindberg (född 1858 i Falun) började sin tjänst i november samma år, ett par veckor innan banan öppnades för trafik. Han hade tidigare arbetat som banarbetare och banvaktstjänsten i Björnhålan var hans första. Lindberg blev dock inte långvarig på posten, sommaren 1892 lämnade han Björnhålan för en ny banvaktstjänst i Vattnäs. Han efterträddes av Erik Wilhelm Karlsson (född 1865 i Stora Skedvi), som verkar har trivts betydligt bättre i Björnhålan än sin företrädare. Karlsson blev kvar i hela 22 år, fram till pensioneringen i december 1915.
Efter Karlsson flyttade en barnfamilj in, banvakt Adolf Wiklund (född 1886 i Hosjö) med frun Edith och barnen Fritz, Aina, Alva och Nils. De stannade i Björnhålan i sju år, innan de flyttade till Bergsgårdens station. Nils Wiklund (född 1912), som tillbringade en stor del av sin uppväxt i Björnhålan, skriver som gammal sina minnen om tiden där:
1916 på vintern kom vi till Björnhålans vaktstuga. Far började som banvakt på sträcka 22. Vilhem Karlsson hade då slutat och flyttat till ett hus nära Bergsgårdens station […]. Karlsson blev senare fjärdringsman. Fritz var 5 1/2 , jag 3 ½, Aina 1 ½, Alva föddes hösten 1916. Vi började i Bergsgårdens skola så småningom. Inga vägar att gå på än oplogade kärrvägar. Vi gick på spåret till Botägt. På Botägt bodde Larssons som arrenderade jordbruket, de kom vandrande från Hälsningland “Fredsberget” med hästar och kor. Vi gick järnvägen till Botägt och ned mot byn, en gångstig genom skogen, över gården där “Beck-Anna” bodde [idag Bergsgården 67]. Ibland gick vi in till Anna i stugan, hon satt på en stol, hennes händer skakade hemskt. Gubben Ahlström bodde granne med Anna, och “Asplund Johanna” bodde i gården där Stadigs Sven numera bor. Lärarinnan i småskolan hette Anna-Lisa Pettersson, hennes syster hette Elsa och hade folkskolan. Hon slutade innan jag kom till folkskolan, då Anna Lidell övertog undervisningen. Fritz och jag var tillsammans med Larssons flickorna från Botägt, Elin och Tilan. Elin som var äldst och starkast spelade “Stygga Gubben”. Låter som en lek från Hälsingeskogarna. Hon hade en krokig kvist i handen som såg ut som ett horn, med den jagade hon oss. Fritz åkte fast och blev instängd på huset “dasset” där han fick sitta inlåst ett tag.
Tilan och jag gjorde kor av grankottar med ben av tändstickor. Bror Larsson var duktig på hästryggen, han stod längst bak när det sprang i full karriär över åkrarna. Då fanns stora åkrar gränsande mot Björnhålan. Minns en hässja på 80 golv hö. Där växer nu granskog. Skogsfågel fanns, orrspel på myren var vanligt. Tjädrar flög mot telefonledningar. Far hade bössan med på dressinen när han åkte sträckan. Satt en tjäder på en staketstolpe small det, och tjädern blev mat till oss alla. I björkarna satta far upp en “bullvan”. Uppstoppad fågel liknande en orre. Då kom fullt med orrar dit och plockade björkfrön, då blev det orrstek. Fritz och jag gick ibland till Bäckehagen och hälsade på Olle och Kalle Pettersson. Fredrik Pettersson ägde Bäckehagen. Arrendator till jordbruket var Brattström. Vid Björnhålan hade vi getter och gris. Getmjölk har man druckit. Killingarna var roligast när de åkte kana nedför källartaket. Gräs slogs i slänter efter järnvägen och fraktades hem på en höbår på trallan. Far bar i en ände och mamma och jag delade på den andra änden på båren. Vi tog också hem mycket lövbusk som gjordes till kärvar som lades upp på vinden ovanför uthuset, och blev till vinterfoder åt getterna. Elektriskt fanns inte, fotogen- och karbidlampor var lyset vi hade.
Sommaren 1922 när Fritz var 12 år och jag var 9 år var vi nere vid Grycken för att bada. Fritz tog en flotte som några pojkar hade lämnat vid stranden. Han ställde sig på flotten och paddlade med paddel. 20-tal meter ut vickade flotten och Fritz tappade balansen, ramlade i vattnet och sjönk. Far var på bangården och jobbade. Han tog en gammal eka som låg på stranden och försökte rädda Fritz, men han var borta i det svarta vattnet “Grycksboluten”. En närboende, Dalander, var i och dök, men såg ingenting. Så småningom kom några ut från Falun med en dragg, men då hade 1 ½ timme gått. Då var det för sent och Fritz blev lagd i bårhuset vid Grycksbo kyrkogård. När Fritz begravdes sjöng hans skolkamrater från skolan i Bergsgården. En svår tid för mamma och far och oss barn, stunden när jag stod på stranden och såg Fritz försvinna i djupet minns jag som jag såg det nu.
Senare på hösten, strax före jul flyttade vi ned till Bergsgårdens station på övre våningen. Ett litet kök med litet rum, inget vatten eller avlopp, men det var vi vana vid. Maj blev född 1924. Prosten Ekström kom med tåget till Bergsgården och skulle till Lindsberg och predika. Då var han upp till oss och döpte Maj. Nu var vi fyra barn igen.
Käll- och referensmaterial
Samtliga foton finns i Bergsgården Förrs fotoarkiv. Språket i citat från äldre tidningar har delvis moderniserats, för ökad läsbarhet.
Bergsgårdens station och järnvägen
Gävle – Dala Järnväg, GDJ, Minneskrift 1855- 1908.
Dalpilen 1887-05-13
Dalpilen 1891-02-20
Statistiska Centralbyrån (SCB) – samlingspost, Lokalundersökningar. Primärmaterial: ordinarie blanketter 1913-1920, SE/RA/420401/19/H 2 AAA/13 (1913), bildid: B0001502_04230
Stora Kopparberg 
AIb:19 (1888-1897) Bild 378 / sid 347 (AID: v131730.b378.s347, NAD: SE/ULA/12231)
Stora Kopparberg AIIb:2 (1897-1907) Bild 4730 / sid 440 (AID: v131739.b4730.s440, NAD: SE/ULA/12231)
Stora Kopparberg AIIb:5 (1907-1921) Bild 2700 / sid 237 (AID: v131742.b2700.s237, NAD: SE/ULA/12231)
Tidning för Falu län och stad 1889-03-12
Tidning för Falu län och stad 1889-11-05
Wiklund, Nils (odaterad). Minnen från Björnhålan. Opublicerad text i privat ägo.
Björnhålan
Tidning för Falu län och stad 1888-11-10
Artikel om banvaktsstugan i Björnhålan i Falukuriren 18 november 1993.
Bergsgården Förr 
2 reaktioner till “Bergsgårdens station, järnvägen och Björnhålans banvaktsstuga”