Gassarvet är en del av Bergsgården, men i källorna möter man en plats med en egen karaktär, som ger intryck av att ha varit en “by i byn”. Tre epoker kan urskiljas i Gassarvets historia: Den tidiga historien präglas av närheten till Falu gruva, senare är det jordbruk i stor skala som dominerar, och slutligen, under det tidiga 1900-talet, träder platsen in i en ny tid, med huvudbyggnaden såld till Stora Kopparbergs Bergslag och med ett flertal olika yrken representerade bland de boende.
Gassarvet i äldre tid
Första gången Gassarvet förekommer i källorna är på 1540-talet. År 1549 ger Gustav Wasa Jöns Pedersson i Gatzarffwet uppskov på betalning av en skuld. Redan 1542 omtalas “Gattarödz affuidh”, men det är osäkert om det är Gassarvet som åsyftas. I Bergsgården, och i Kopparbergslagen allmänt, är gårdsnamn som slutar på -arv eller -arvet vanliga. Detta kommer sig av att det i 1347 års privilegiebrev för gruvan bestämdes att dagsverkare vid gruvan hade rätt att anlägga nybyggen och sedan besitta dessa med ärftlig rätt. Sådana nybyggen har benämnts med namn som slutar på -arv. Förleden är ofta namnet på den som bröt nyodlingen och sedan lämnat denna i arv. I Gassarvet kan förleden möjligen härledas till det fornsvenska tillnamnet Gadder.
På 1570-talet skattar Hans Jonsson i Nedre Gassarvet och Höns Jönsson och Hans Larsson i Övre Gassarvet. År 1625 är Jöran Matsson i Gassarvet omnämnd som nämndeman och kyrkvärd. Honom får vi också veta lite mer om, Jacob Ingelsson skriver att han var “en rik och förmögen Bergsman, Bisittare i Grufrätten, har warit rådande öfwer en stor deel vthaf Biusås sochn och mycket afhållen vthav Konung Gustaf Adolph och har och lånt Konungen koppar – – har och varit en farlig man att att swäria, ty har Konungen sagt till honom, swär intet Jöran, så har han swarat intet swär jag nu eders Maj:t”. I slutet av 1600-talet brukar Studsarvshyttan av en bergsman i Gassarvet, hyttan övergavs dock strax innan sekelskiftet 16/1700. Karl Erik Forslund menar att rundtimmerboden på Övre Gassarvet kan härstamma från 1600-talet.
En by präglad av gruvan
Under 1700-talet består Gassarvet av fyra gårdar bebodda av bergsmän, vilka bedriver sin kopparhantering vid hyttorna längs Västerån. I den första husförhörslängden från 1749-1762 finns fyra bergsmän listade i Gassarvet: Johan Hansson (född 1705), Jan Danielsson (född 1725), Lars Larsson (född 1703) och Olof Wallensson (född 1668). Under 1770-talet bor det åtta familjer i Gassarvet. Några familjer har en eller två pigor, och det finns inget som tyder på mer storskaligt jordbruk. Istället verkar de boende haft sin huvudsakliga utkomst från gruvan, bland männen förekommer yrken/titlar som bergsman, gruvarbetare, gruvdräng och fjärdepartsägare (alltså andelsägare i gruvan). Närheten till gruvan märks också på att flera bybor är födda i de “gruvliga” Falustadsdelarna Östanfors och Elfsborg. Exempelvis är gruvdrängen Hans Jansson (född 1746) gift med Anna Jansdotter (född 1742) från Nedre Elfsborg. De får sex barn tillsammans, varav två, sonen Hans född 1769 och dottern Maria född 1780, båda tragiskt dör i “hastig feber” är 1792.
År 1809 drabbar en rödsotsepidemi Gassarvet och Bergsgården. Rödsot är en äldre beteckning för dysenteri, en akut tarminflammation orsakad av bakterier, som är mycket smittsam. Smittsamheten märks tydligt i dödboken, det går att spåra epidemin från Korsgården, där den verkar starta i mars 1809, via gruvarbetarstadsdelarna i Falun till Bergsgården. I Bergsgården blir Gassarvet, med sitt omfattande utbyte med gruvan, hårdast drabbat. Under september 1809 dör sju barn i Gassarvet, av byns totalt tjugofyra barn under tolv år. Gruvarbetaren Daniel Lodéns tioåriga dotter Maria och knappt treåriga son Anders dör båda med bara ett par dagar mellanrum och läggs i samma kista.
Under 1820-talet bor lite drygt 70 personer i Gassarvet. Det tidiga 1800-talets innevånare i Gassarvet har inte lämnat så mycket spår i källorna, men ett och annat om olika personer kan vi få veta från kyrkböckerna. År 1823 döms Johannes Lidén till spöstraff (“27 par spö”) och uppenbar kyrkoplikt för stöld. Gruvdrängen Johan Boström dör 1825 i Falu gruva, i dödboken står att läsa att han “fallit eller störtad i Falu Gruva”. Tolkningen är lite oklar, kanske har han helt enkelt ramlat – gruvarbete var verkligen ingen ofarlig syssla – eller så har han knuffats. Att uppförandet i dödboken beskrivs som “så och så” väcker ju en del frågor. Det är emellertid inte bara män som förekommer i källorna, en präst har till exempel lämnat korta omdömen om ogifta kvinnor i giftasför ålder. Om bergmästare Anders Danielssons pigor får vi veta att Anna Ersdotter från Falun är “ärlig” och “ledig” [till äktenskap]. Om de övriga pigorna, Maria Apelgen från Äppelbo och Anna Groning från Falun, är allt som sägs att de haft oäkta barn. Antagligen ansåg prästen att det var den viktigaste och enda nödvändiga informationen. Hans Andersson Wikman och Catharina Branders dotter Catharina beskrivs som “snäll”. Hon flyttar vid tjugo års ålder från Gassarvet till Stockholm. Att Gassarvet har utbyte med andra delar av Sverige märks förutom att flera invånare under 1700-talets sista och 1800-talets första år flyttar till Stockholm också på andra sätt. Bland födelseorterna är främst andra socknar i Dalarna representerade, som Norrbärke, Husby, Stora Tuna och Grangärde, men en person är också född i Östergötland. Anders Johansson Fahlström (f. 1762) och sonen Erik Gustav Fahlström (f. 1797) arbetar båda med bygget av Göta kanal och fadern avlider under kanalbygget. Gassarvsbon Erik Johansson dör i fält 1808, 24 år gammal. Troligtvis dör han i Finska kriget (1808-1809), där Sverige förlorar den östra riksdelen Finland till Ryssland.
“Skola” i Gassarvet
I en husförhörslängd från 1797-1806 finns en liten anteckning som ger ytterligare en inblick i livet i Gassarvet kring sekelskiftet 17/1800: Catharina Andersdotter från Rättvik står beskriven som “barnalärerska”. Detta är det första tecknet på organiserad undervisning i Bergsgården. Men låt oss ta ett steg tillbaka för att få lite mer sammanhang. Under 1600-talet inledde den lutherska kyrkan en läskampanj, syftande till att ge den svenska befolkningen vissa kristendomskunskaper (t.ex. kunskaper i katekesen), men även förmåga att läsa. Kunskaperna kontrollerades vid husförhör och i husförhörslängderna hittar vi noteringar om hur prästen bedömt församlingsmedlemmarnas kristendomskunskaper och läskunnighet. Husförhören var ganska sporadiska under 1600-talet, men förordningar under 1700-talets första hälft ökade kraven på läskunnighet – och läskunnigheten ökade också stort under perioden. Särskilt en förordning från 1723 där föräldrarna ålades ansvar för att lära sina barn läsa fick stor betydelse. Det som förväntades var innantilläsning, alltså att faktiskt kunna läsa en text, utan att ha memorerat den. Ofta fungerade klockaren som lärare, men hemundervisning kom också att få en roll som kyrkans förlängda arm. Detta var den breda folkundervisningen: alla förväntades kunna läsa innantill och ha vissa grundläggande kunskaper i kristendom.
I en by som Gassarvet, med många barn och rätt långt från närmaste kyrka och klockare, verkar det rätt rimligt att familjerna gått ihop om att städsla en lärare. Att som föräldrar uppfylla de högt ställda kraven på hemundervisning var nog inte alltid så lätt. År 1804 flyttar således Catharina Andersdotter från Rättvik till Gassarvet, där hon blir kvar till 1815. Hon beskrivs i husförhörslängden som “barnalärerska” och mer än så får vi alltså inte veta från denna källa. Personalieboken för Rättvik får vi veta lite mer. Där står hon under namnet Snis Carin Andersdotter (1754-1819) och beskrivs som:
”Ålderstegna Pigan i lifstid: ärl. Snis Carin Andersdr å Nedra Gärdsjö född därstädes 1754. p.p: Anders Jonsson och Anna And:dr. Renata Inform: Educata & mäst hemma hos pp: Men 8 år i Bergsgdn, att undervisa Barn i Xstend:kundskapen & vid hälsans aftagande flyttade hem til sina Syskon för några år sedan och hölt by=Schola, både hemma och på Bleket, til föräldrars och Lärares nöje. Vita Laudab: & S. Coena för några veckor sedan här & Siuk 6 dygn dels af ålderdom dels feber Läste: Så hjelper Du min arma Siäl, O trofaste Immanuel & När vi skole til vårt fädernes & dog stilla den 20 Febr om natten kl 11 64 år”.
Carin/Catharina Andersdotter verkar alltså ha varit specialiserad på undervisning, då hon inte enbart bedrivit det i hembyn Nedre Gärdsjö utan flyttat hela vägen till Gassarvet för att arbete med undervisning av barn i kristendomskunskap. Givet kraven på läskunnighet kan vi också anta att hon undervisade barnen i läsning och skrivande.
Släkten Westblad och storskaligt jordbruk
Gassarvets huvudbyggnad är byggd i början av 1800-talet och under 1800-talet dominerar släkten Westblad intrycken från Gassarvet.
Det är bergmästare Anders Danielssons son Per Gustaf (f. 1779) som tar sig namnet Westblad. Om honom vet vi inte så mycket förutom att han arbetar som handelsman och är gift med Christina Everström (1774-1810) som han får tre barn med (Carl Gustaf, Christina Maria och Petronella Aurora). Per Gustaf har det uppenbarligen gott ställt och anställer 1809 en betjänt, herr Samuel Palmer född i Östergötland 1792. Efter Per Gustafs död 1834 driver dottern Christina Maria och hennes make brukspatron Eric Litström gården. De får sex barn, varav två dör bara några månader gamla. Till hjälp med barnen har de en jungfru anställd. De bedriver också storskaligt jordbruk och har två drängar och två till tre pigor anställda. Nu ändras också karaktären på de boende i Gassarvet: visst finns det enstaka personer med anknytning till gruvan, men det är jordbruket som framstår som den dominerande sysselsättningen. Personer flyttar också oftare, det är inte ovanligt med pigor och drängar som har anställning ett eller ett par år innan de flyttar vidare. Christina Maria och Eric Liström verkar ha varit omtyckta arbetsgivare, flera pigor och drängar stannar i fyra till fem år. Pigor och drängar har kontrakt på ett år i taget och möjlighet att byta arbetsgivare vid flyttdagarna i oktober varje år – att stanna längre än så på samma gård blir alltså ett aktivt val. Tidens kvinnosyn gör också avtryck i husförhörslängderna, efter flera av pigorna står “deflorata”, latin för ej längre jungfru.
Ägare till Gassarvet efter Per Gustaf Westblads död 1834 är hans son Carl Gustaf Westblad (född 1814), som dock inte flyttar dit förrän 1860. Det berättas om Westblad att han var så rik att han aldrig trodde han kunde bli fattig och att han var populär bland pojkarna i Falun och bland traktens grindpojkar för att han slängde pengar omkring sig. Börje Bergsman berättar också i sin text om Westblad att han kunde vara retsam också: han kunde knyta en sedel på piskan och när pojkarna försökte ta sedel lyfte han upp piskan. Det berättas också om livliga fester på Gassarvet. Under en fest lockade de festande upp föl på övervåningen, men att få ner dem var inte lika lätt. Det slutade med att man fick bygga en ställning utanför att kunna fira ner fölen från.
Per Gustaf Westblad var mycket riktigt en förmögen man. Redan som 21-åring fick han burskap i Falun, det vill säga tillåtelse att bedriva handel och samma år blev han också antagen som brukande bergsman vid Stora Kopparberget. Han ägde inte bara Gassarvet, utan även herrgårdarna Övre Heden och Bengtsarvet, med tillhörande skog och jord. Dessutom ägde han femton andelar (“fjärdeparter”) i Falu gruva, vilket i dagens penningvärde skulle kunna räknas i miljoner. Men allt är inte väl, vare sig i familjen eller i affärerna. Westblad är gift med Ulrika Wilhelmina Ellsén och den 22 september 1844 föds parets dotter Ulrika Charlotta Wilhelmina. Kort därefter dör emellertid modern och 1858 dör också dottern, i scharlakansfeber. På baksidan av ett fotografi från 1854, av sig själv och dottern, skriver Westblad: “…1858, 1 maj kl. 10 eftermiddag afled min enda Dotter min älskling, mitt hopp, min glädje – med Hennes bortgång Allt! Allt! förintadt. Gud och Hans milda Försyn omhulda min Älskeliga Maka och Barna…”. En faders sorg, uttryckt på ett sätt som går genom tiden.
Vid tiden för hustruns och dotterns död börjar också affärerna gå sämre. Westblad säljer ut fastighet efter fastighet och fram emot slutet av 1870-talet är alla andelarna i gruvan också sålda. Gruvnäringen är nu i nedgång, på grund av den sjunkande kopparhalten i malmen, men Westblads ekonomiska problem beror sannolikt också på hans vidlyftiga leverne. Börje Bergsman skriver: “Det finns också belägg för att Westblad fyllde ut sitt livs tomhet genom att bjuda resande teatersällskap och andra han inte närmare kände på dyra middagar hemma på Gassarvet. Noteringar om ostronmiddagar och pomeransbrännvin talar idag sitt dystra språk.” År 1882 är affärerna i sådan skick att det enda som återstår är att ansöka om konkurs. I ett dokument rörande konkursen står att läsa: “…enligt min åsigt torde Herr Westblads iråkade obestånd derjemte till någon del härleda sig från hans alltid stora frikostighet mot såväl vänner och bekanta som ock andra personer, hvarigenom uppoffringar gjorts till ej så obetydliga belopp…”. När Westblad avlider 1893 förtecknar bouppteckningen tillgångar på drygt 400 kr och han är skyldig Kopparbergs Sockens Fattigvård 1220 kr. Han som var så rik att han aldrig trodde han skulle bli fattig, dör alltså utfattig.
En ny tid
År 1889 köps Gassarvets gård av Stora Kopparbergs Bergslag. Säljare är Maria Litströms (f. Westblad) konkursbo. Jordbruket arrenderades ut till Anders Eriksson (1837-1915) från Bjursås. Det är ett storskaligt jordbruk arrendatorn bedriver, han har en valack, ett sto, tio kor, två ungnöt, en kalv, fyra baggar och tackor, två lamm, två grisar och femton höns. Totalt finns drygt 18 hektar åker och man odlar råg, havre och korn. Dessutom odlas potatis (skörden 1912 uppgår till 8680 kg) och foderrotfruker (skörden 1912 uppgår till 23400 kg). Jägmästaren Johan Ahlgren på Bergslagets skogsavdelning använder Gassarvet som sommarbostad. Ahlgrens hustru Gerda är syster till Selma Lagerlöf som under åren 1892 till 1895 tillbringade några veckor på Gassarvet varje sommar. Novellen Dunungen är inspirerad av Gassarvet, där gården finns exakt återgiven med is-, vin- och potatiskällare samt mat-, ved- och mangelbodar, selkammare, stall, vävkammare och rökbur. I ett brev till partnern Valborg Olander framgår också att det är Gassarvet som stått modell för gården i Dunungen. Lagerlöf skriver: “Dunen i Dunungen har vi grälat om förr. Det är tack vare dig det står popplar i pjäsen. Jag tror alltjämt att det var almar som sände ner fjunen på Gassarvet!”. Och visst var det almar, konstaterar Maud Petersen i en text om Gassarvets historia. I Dunungen finns också en figur som lånat drag från Per Gustaf Westblad, i novellen heter han Onkel Teodor. Om Onkel Teodor säger Lagerlöf: “Onkel Teodor brydde sig inte om var han slängde bort sin pengar. Han hade stått på torget i staden och kastat ut silverpengar åt gatpojkarna. Och att spela bort ett par tusen riksdaler på en natt och tända sin pipa med tioriksdalersedlar det var det vanligaste onkel gjorde.”
År 1917 ställde Bergslagets styrelse “öfvre våningen i den Bergslaget tillhöriga egendomen Gassarfvet inom Kopparbergs socken till förfogande af Bergslagets tjänstemän att af dem användas till sportstuga”. I början användes “sportstugan” främst av tjänstemän från Falutrakten, men senare öppnades Gassarvet som semesterhem för alla tjänstemän och deras familjer. Karl Erik Forslund beskriver semesterhemmet som följer: “tvåvånings vitrappad manbyggnad med knutpilastrar, stort halvrunt fönster i gavelröset, två ingångar från gårdssidan med förstugor, 9 rum på nedra och 7 på övra botten, däribland en stor sal tvärs över i mitten – djup hemtrevnad överallt, gamla stilfulla möbler, gustavianska stolar, en ofantligt lång mahognysoffa. Nyare tvåvåningsveranda (en äldre fanns förut) åt trädgården, med tennisplan och inbjudande vrår, i synnerhet en stor lövsal av lönn och alm med vita trädgårdsmöbler, och granhäck och allé av lönn och björk och gran. Samt majstång med Dalpilarna och kopparmärket vid det stora tresidiga fägården med en mängd präktiga hus, främst ett riktigt herrgårdsprevét med pyramidtak och hög trappa. Semesterhemmet förestås av Alma Lindgren (f. 1880) från Norberg, inflyttad från Stockholm 1918. Till sin hjälp har hon husjungfrun Emma Katarina Hedberg (f. 1900 Mora), inflyttad 1920 från Mora. Vid semesterhemmet har man plats för trettio daggäster, nattlogi kan under sommaren erbjudas 14 män och 8 kvinnor samt ytterligare en familj. På vintern gör bristen på eldstäder att man bara kan erbjuda sexton personer logi. År 1918 kostar Helinackorering 1,25 kr/dygn. Frukost serveras måndag till lördag kl. 7:45 och på söndagarna kl. 10:30. Det som bjuds är “välling, ägg eller varmrätt, smörgås med uppskuret, kaffe”. Middag serveras kl. 18:15 (på söndagar kl. 16:00) och består av två rätter, där en rätt är en kötträtt och den andra soppa eller dessert. Dessutom serveras på kvällen te och smörgås.
Under 1920-talet bor i Gassarvet förutom arrendatorn med familj ett par hemmansägare och flera jordbruks- och skogsarbetare arbetar och bor kortare perioder på Gassarvet innan de flyttar vidare. Det finns personer inflyttade från exempelvis Skön i Jämtland, Katrineberg och Norberg, men vanligare är kanske att man flyttar mellan närliggande byar. Till exempel flyttar skogsarbetaren Karl Martin Boberg (f. 1911) till Gassarvet från Övre Heden 1932 och flyttar året efter vidare till Holtäkt. Han byter då bostadsort med sin bror, jordbruksarbetaren Hans Gunnar Boberg som 1933 flyttar från Holtäkt till Gassarvet, för att ett par år senare flytta vidare till Efrikgården. Att det är en ny tid märks i yrkena som listas i församlingsboken, de boende i Gassarvet försörjer sig nu, förutom inom skogsbruk och jordbruk, också som pappersarbetare, fabriksarbetare och stenarbetare.
År 1930 drabbar olyckan Gassarvet, en eldsvåda förstör samtliga ekonomibyggnader, men elden sprider sig turligt nog inte till huvudbyggnaden. Det finns faktiskt en ögonvittnesskildring av branden, skriven av den 19-åriga drängen Nils Westman, som arbetar på Gassarvet. Nils skriver:
“Kl. 12:30 natten till den 18:e september hemsöktes Gassarvet av en eldsvåda såm inom 2 tim lade stall ladugård en större foderlada och 3 st andra uthus i aska. Elden hade börjat i brygghusets ena gavel där Beda Eriksson gjort upp eld på kvällen för.
Bland det brunna må nämnas tjänstefolkets alla tillhörigheter 5 st flakar 1 st finare åktrilla 2 st Gagnefsdräkter den ena tilltänkt Anna Lundin i Stockholm 1 st såningsmaskin 20 kasar brännved därav 5 kasar björk såm var oförsäkrat och mycket annat såm Eriksson under 35 år såm har han haft och sparat ihop. De såm vara närvarande vid släckningsarbetet må nämnas Falu Brandkår och allt folk på Gassarvet och må nämnas Gunnar Linberg Martin Boberg huggarna åt Bergslaget Johan Lodén Gunnar Eriksson Anna Eriksson Beda Eriksson såm med sina bara krafter förmådde hålla den stora tjuren som var hemskt vild av sig.
Beda fick efter den svåra handskada lov att intaga sängen på grund av rosfeber. Tjuren blev senare på natten nödslaktad.
Eriksson hade det brunna försäkrat till 14.000 kr men han kommer ändå att vidfaras en stor förlust genom det skedda. Nyuppförandet av ladugårdsbyggandet har varit ifall gång sedan en månad tillbaka och väntas i det närmaste bli klar när detta skrivs.”
Under andra världskriget var Gassarvet avsett att bli evakueringshem i händelse av krigstillstånd och för detta ändamål byggdes två stugor ovanför arrendatorsbostaden. Åren 1945-46 moderniserades Gassarvet och fick sitt nuvarande utseende. Då tillkom bastun och bassängen, arrendatorsbostaden (arrendatorn hade tidigare bott i huvudbyggnadens bottenvåning) och de tre stugorna Gläntan, Lingonfallet och Halvarsänget.
Käll- och referensmaterial
Gassarvet i äldre tid
Boëthius, B. 1942. Grycksbo 1382-1940. Minnesskrift. Falun.
Forslund, K.E. (1934). Med Dalälven från källorna till havet. Del III Södra Dalarna, bok fyra. Stockholm: Åhlén och Åkerlunds förlag.
Ståhl, H. 1960. Ortnamnen i Kopparbergslagen. KVHAA. Stockholm
En by präglad av gruvan
Stora Kopparberg 
AIa:1 (1749-1762) Bild 14 / sid 6 (AID: v131697.b14.s6, NAD: SE/ULA/12231)
Stora Kopparberg AIb:2 (1787-1796) Bild 194 / sid 173 (AID: v131713.b194.s173, NAD: SE/ULA/12231)
Stora Kopparberg AIb:3 (1797-1806) Bild 214 / sid 204 (AID: v131714.b214.s204, NAD: SE/ULA/12231)
Stora Kopparberg AIb:4 (1807-1816) Bild 241 / sid 214 (AID: v131715.b241.s214, NAD: SE/ULA/12231)
Stora Kopparberg AIb:5 (1817-1826) Bild 2570 / sid 232 (AID: v131716a.b2570.s232, NAD: SE/ULA/12231)
“Skola” i Gassarvet
Stora Kopparberg AIb:3 (1797-1806) Bild 214 / sid 204 (AID: v131714.b214.s204, NAD: SE/ULA/12231)
Stora Kopparberg AIb:4 (1807-1816) Bild 241 / sid 214 (AID: v131715.b241.s214, NAD: SE/ULA/12231)
Åhlman, Christoffer (2019). Mötet med det skrivna ordet. Kvinnors läsande och skrivande under 1700-talet. Studia Historica Upsaliensia 265. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis.
Släkten Westblad och storskaligt jordbruk
Texten om Carl Gustav Westblad bygger i stora delar på en opublicerad text skriven av Börje Bergsman, vilken i sin tur bygger på arkivmaterial framtaget av Bergsman.
Stora Kopparberg AIb:5 (1817-1826) Bild 2570 / sid 232 (AID: v131716a.b2570.s232, NAD: SE/ULA/12231)
Stora Kopparberg AIb:7 (1827-1836) Bild 303 / sid 282 (AID: v131718.b303.s282, NAD: SE/ULA/12231)
Stora Kopparberg AIb:8 (1837-1846) Bild 301 / sid 292 (AID: v131719.b301.s292, NAD: SE/ULA/12231)
Stora Kopparberg AIb:9 (1847-1856) Bild 324 / sid 304 (AID: v131720.b324.s304, NAD: SE/ULA/12231)
Stora Kopparberg AIb:10 (1857-1866) Bild 191 / sid 177 (AID: v131721.b191.s177, NAD: SE/ULA/12231)
Stora Kopparberg AIb:13 (1867-1876) Bild 203 / sid 174 (AID: v131724.b203.s174, NAD: SE/ULA/12231)
Stora Kopparberg AIb:14 (1877-1882) Bild 243 / sid 225 (AID: v131725.b243.s225, NAD: SE/ULA/12231)
En ny tid
Bergsman, Börje (1979). “Patron Westblad – han som tände sin pipa med tioriksdalerssedlar”. Opublicerad text, finns i Bergsgården Förrs arkiv.
Forslund, Karl Erik. (1934). Med Dalälven från källorna till havet. Del III Södra Dalarna, bok fyra. Stockholm: Åhlén och Åkerlunds förlag.
Petersen, Maud. “Gassarvet”. Opublicerad text, finns i Bergsgården Förrs arkiv.
Westman, Nils (1930). “Bemärkta händelser inom Bergsgården fr.o.m. 18 sept 1930 t.o.m. den 31 nov 1930”. Handskriven text, finns i Bergsgården Förrs arkiv.
SCBs lokalundersökning 1913.
Stora Kopparberg AIb:16 (1882-1888) Bild 38 / sid 26 (AID: v131727.b38.s26, NAD: SE/ULA/12231)
Stora Kopparberg AIb:19 (1888-1897) Bild 387 / sid 356 (AID: v131730.b387.s356, NAD: SE/ULA/12231)
Stora Kopparberg AIIb:2 (1897-1907) Bild 4820 / sid 449 (AID: v131739.b4820.s449, NAD: SE/ULA/12231)
Stora Kopparberg AIIb:5 (1907-1921) Bild 2760 / sid 243 (AID: v131742.b2760.s243, NAD: SE/ULA/12231)
Stora Kopparberg AIIb:10 (1921-1937) Bild 2940 / sid 258 (AID: v277095.b2940.s258, NAD: SE/ULA/12231)
Utredning och förslag rörande Bergslagets tjänstemannahem Gassarvet, företagen april månad 1919.
Bergsgården Förr 
Så intressant läsning ! Tack!
GillaGilla