När jag berättar för vänner och bekanta om mitt mikrohistoriska projekt om Bergsgården tror många att det handlar om släktforskning, att följa mina egna rötter bakåt. Eftersom jag också släktforskar är det väl lätt att tro att de båda projekten hänger samman, men det gör de faktiskt i ganska liten utsträckning. När jag växte upp bodde förvisso både mina mor- och farföräldrar i byn, men mina farföräldrar hade flyttat till Bergsgården 1957 och min mormor 1945. I Bergsgårdens historia är det istället andra släkter jag följer: Hedman, Wesström, Sjöberg, Anderström, Ihrman, Lyrberg och Munktell, för att nämna några.
Men en plats i byn återkommer i min egen släkts historia, nämligen Björnhålan. I banvaktsstugan där växte min morfar Nils Wiklund (1912-1998) upp. Både min farmor och min mormor arbetade under sina uppväxter på åkrar vid Björnhålan. Min farmor Anna-Lisa Danielsson (f. Bengtsson, 1912-1999) var äldst av fyra systrar och som den äldsta dottern i en familj med bara döttrar fick hon göra de uppgifter i jordbruket en son annars skulle ha gjort. Hon var den som slog med lie, medan systrarna räfsade ihop höet. Min mormor Linnéa Wiklund (f. Karlsson, 1917-1998) och min farmor kände egentligen inte varandra som unga, men arbetade alltså på åkrar nära varandra – och min farmors handlag med lien imponerade på min mormor. Själv hade hon en äldre bror och lärde sig därför aldrig att slå med lie. Björnhålan dyker upp i min pappa Nils Danielssons barndomsberättelser också: Även han arbetade här på åkrarna som barn och utforskade tillsammans med sin jämngamla kusin Matz Bengtsson omgivningarna. När Matz talar om platsen kallar han den emellertid Björnhôle, vilket överraskade mig. Så har jag aldrig hört det refereras till av någon annan.
I Tidning för Falu län och stad, den tionde november 1888, förklaras att Björnhålan fått sitt namn under byggnationen av järnvägen. Ångloket som fraktade fyllnadsmaterial till det sanka området vid Björnhålan kallades “björn”. Man försökte till en början få till stabilitet med hjälp av pålning och risbäddar, men detta sjönk undan. Till slut återstod bara att forsla ut jord- och stenfyllning till dess att det stannade av sig självt. Schaktmästaren var mycket förvånad över vart allt fyllnadsmaterial tog vägen och gav enligt tidningsartikeln stället namnet Björnhålan, som sedan togs över av stugan. Så skulle alltså platsen Björnhålan fått sitt namn, men drygt 130 år efter publicering av artikeln i Tidning för Falu län och stad får nog historien faktiskt vederläggas. När jag letade material om släkten Anderström hittade jag i Catharina Hedenblads bouppteckning från 1832 ett omnämnande av mark vid “Björnhålet” – långt innan schaktmästaren påstås ha hittat på namnet, alltså. Det finns ingen anledning att tro att Björnhålet och Björnhålan ska vara olika platser (i tidningsartikeln från 1888 används namnet Björnhålet), utan den enklaste förklaringen är väl att schaktmästaren totat ihop en berättelse om ett äldre namn på platsen och sin egen erfarenhet av att försöka fylla igen ett slukhål. Matz Bengtssons benämning av platsen, som han fått från sin mormor Frida Bengtsson (f. 1893) framstår nu som mindre överraskande och sannolikt då en kvarleva av en äldre namn på platsen.
Bergsgården Förr 